Erik ”Orsa” Olsson
Erik Olsson var Hamra Kapellags Besparingsskogs första stämmoordförande. Han var född 28 oktober 1821 och dog 3 januari 1920. Han ligger begravd på kyrkogården i Hamra och på den stora gravstenen kan vi läsa följande text:
BYGDENS FÖRTROENDEMAN
RÄTTRÅDIG, TROFAST, FRAMSYNT
ÅT KOMMANDE SLÄKTEN TILL
MANANDE MINNE RESTE
KAPELLAGET STENEN
Erik Olsson är av släkten Pulkinen. Hans far var torpare Olov Hindriksson Pulkinen och född i Hamra 30 april 1801. Modern hette Karin Ersdotter Kirjalainen och var född 10 mars 1793 i Hamra.
Enligt de uppgifter vi fått fram var Erik äldsda barnet i en skara av 6 stycken. Erik, Olov, Kajsa-Lisa, Anna Helena, Ingeborg och Per.
Erik var gift med Britta Kajsa Olsdotter född i Hälsinge Kvarnberg 24 juni 1822. De fick barnen:
Erik född 25 september 1846
Anna Kajsa född 9 juni 1849
Olov född 3 november 1851
Karolina född 8 oktober 1854
August född 16 februari 1857
Johannes född 28 augusti 1860 död 29 september 1860.
Hudiksvalls Posten 1916
Det finns ett tidningsurklipp ur Hudiksvalls Posten från lördagen den 30 december 1916 som hedrar Erik på hans 95 års dag.
Erik Olsson
Kronojägare Erik Olsson i Hamra, Loos, kan nu vid fyllda 95 år se tillbaka på en lång arbetsdag i det allmännas tjänst. Förutom en mycket god jordbrukare och en plikttrogen tjänsteman har han varit mycket anlitad med förtroendeuppdrag.
Bl.a. var Erik Olsson kyrkvärd i öfver 30 år inom Hamra kapellag, samt visade under denna tid stort nit och intresse för relionen, i det han själf hvarje söndag föreläste predikan ur en postilla, när inte präst besäkte kapellet. Under kyrkobyggnaden i slutet af 1860-talet vore Erik Olsson tid och krafter mycket upptagna, då han fick anskaffa allt virke till byggnaden samt se öfver arbetet och föra räkenskaperna. Hans goda lynne och rättframma väsende gjorde honom omtyckt af alla, som kommo i beröring med honom, och vid afskedet som kyrkovärd fick Erik Olsson mottaga patriotiska sällskapets medalj.
Den tid, som Orsa och Hamra voro med hvarandra, var Erik Olsson nämndeman i 11 år, och han fick då till hvarje ting gå den 8 mil långa steniga vägen till Orsa samt vintertid skida öfver berg och myr. Sedan Hamra blef införlifvadt med Loos, var Erik Olsson nämndeman i 2 år och fick då besöka Ljusdalstinget.
Då Hamra kapellag fick rätt till eget bestämmande öfver kommunala angelägenheter var han dess förste stämmoordförande och fungerade som sådan i många år.
I 33 år innehade Erik Olsson sin tjänst som kronojägare och fick under den tiden ha många människor at göra med, både under- och öfverordnade. Sin tjänst skötte han med nit och plikttrohet och mottog vid afskedet från denna befattning medalj för nit och redlighet i rikets tjänst.
Under många år var Erik Olsson stämningsman och granskare af förmyndareräkningar, ombud vid sammanträden af storskiftesförrättningar, värderingsman för myrodlingsföretag m.m.
Erik Olsson hade på sin tid nästan alla förtroendeuppdrag inom Hamra och var en af de få, som kunde skrifva.
Ännu vid 95 år är han i besittning af rätt goda kropps- och själskrafter.
A.
Ett Stockholmsbesök
Berättad av Rudolf Säfström, Hamra den 15 juli 1954
Berättelsen handlar om Erik Olsson, Hamra och hans blinde far Olle Henriksson, som år 1830 begav sig till Stockholm för att med en uppvaktning hos Konungen begära skadeersättning för den sprängningsolycka, som var orsak till att han mist sin syn. Sprängningsolyckan hade hänt under malmbrytning antagligen i statens tjänst.
Olle Henriksson, eller Blindolle, som han kallades efter olyckshändelsen, hade fem barn, men av dem hade han sett endast Erik, som var äldst och född före olyckshändelsen.
Det föll på den då nioåriga Eriks lott att ledsaga sin blinde far till Stockholm, dit inga andra färdmedel stod till buds än att gå.
Vid framkomsten till Stockholm tog de in på någon sorts värdshus, där de som betalning för mat och husrum fick hugga ved.
På söndagsmorgon kom frun i huset och bad att få ved huggen som vanligt. Till hennes stora förvåning berättade Blindolle för henne, att uppe i deras hemtrakt, Orsa finnmark, utfördes inga arbeten om söndagarna, som var helgdag, vilodag. Deras sed var, att varje söndag läsa ett stycke ur bibeln. Söndagen i Stockholm ville de också hålla på samma sätt. Erik fick då läsa ett stycke ur den bibel de hade med sig. Någon vedhuggning blev det inte den dagen.
Värdshusfrun uttalade sin stora förvåning över, både att den unga pojken kunde läsa och över det religiösa leverne folket uppe i Orsa finnmark hade. Hon hade trott att det var bara skogsvildar som levde sitt ociviliserade liv i dessa trakter.
Under sitt besök på slottet för att uträtta sitt ärende blev de mycket väl bemötta. Genom en dörr till ett angränsande rum såg Erik – Karl XIV Johan, som då var Konung.
Olle Henriksson blev också lovad ersättning och i väntan därpå skulle de återvända till värdshuset. De var glada och nöjda med det besked de fått och för det vänliga bemötande.
De väntade inte så länge förrän det kom två fina herrar och uppsökte dem. Herrarna var barska och oförskämda och hotade med, att om de inte omedelbart vände om hem skulle det gå dem illa.
Skrämda och missnöjda återvände de fortast möjligt utan ersättning den långa vägen tillbaka till Hamra.
Erik Olsson trodde när han tänkte över saken senare i äldre år, att de herrar, som så bryskt skickade iväg dem från Stockholm hade fått ut den ersättning hans far skulle haft och behöll den för sig själva när det gick så lätt att skrämma dem därifrån.
Bemötandet och behandlingen de fick på slottet som var så vänliga och hövliga – rimmade illa mot det avsked de fick.
Erik Olsson (Erikorsa), var född 1821, död 1920, var morfar till Rudolf Säfström, Hamra.
Olle Henriksson var en stor och kraftig karl. Han utförde mycket arbete bland annat odlade han upp mycket mark trots att han var blind.